Jag tog en filosofirunda, gick genom parken, bort mot tennishallen, lugnet, andra sidan av parken. Tänkte och gick, en bra promenad. Tog mig an trappan vid industrierna, slutspurt. Tänkte och gick. En man stannade mig. Sa ursäkta. Jag svarade med en frågande min (höjer ett ögonbryn al la carriestyle). Hur känns det? Frågar han mig. Gud, tänkte jag, hur känns vad? Livet? Jag tänkte för en kort sekund att ja, kanske borde jag dra hela min livshistoria, mina bekymmer och mina framtisplaner.. Men jag hindrar mig och säger istället "Hur känns vad?"

Herrn pekar neråt. Ja, du är ju snart framme, säger han, det är en rätt lång trappa.
Jotack, svarar jag, jag är trött.
- Jag kommer uppifrån, finns inte mycket att se.
- Nej, det gör ju tyvärr inte det, svarar jag.
- Du får ha det bra.
- Tack.

Konstig man det där. Kanske var han hög, kanske var han full, eller bara snäll. Ibland blir man glad när någon frågar hur det känns, folk borde fråga varandra det oftare. Så tack du okända man, du gjorde min dag.