Det hände faktiskt redan i maj, 2005. Jag och min dåvarande bästa vän övernattade i hennes husvagn. Och det gjorde han med. Vi var inte tillsammans då. Han var min brors vän. Han var lite äldre, han var rolig och snäll. När han sov bervid mig den natten började allt. I månader var det allt jag kunde tänka på, hur han höll om mig den natten, hur vi nästan kysstes, hur otroligt mycket fjärilar jag hade i magen. Varje dag i flera månader skrev jag i min dagbok, först hur jag trippade fram på rosa moln, hur jag efter ett tag saknade honom så att det gjorde ont i hjärtat på mig. Vi hade inte speciellt mycket kontakt alls efter den där natten, inte förrän i september. Månaderna däremellan tyckte jag kändes som år, skitlånga, skittråkiga och skitjobba år.

Vi blev inte tillsammans förrän i Oktober. Vi tog upp kontakten igen. Datumet satte vi till den 9e oktober. Som en födelsedagspresent, lite för tidig. Jag var lyckligast i världen. Jag hade världens finaste pojkvän. Han fanns där för mig, vilken tid som helst på dygnet. Jag var så kär i honom och rädd för att förlora honom så att det stundtals blev jobbigt. När han umgicks med sin bästa tjejkompis satt jag vid telefonen och väntade på att han skulle ringa och berätta att hon hade gått hem, så att jag kunde bli lugn. Svartsjukan i våran relation var ibland inte helt hälsosam. Men jag var 15, jag var ganska naiv. Alla tjejer som pratade med martin kunde jag ibland hata. Men det bra övervägde det dåliga. Vi hade många fina stunder.


Jag minns just en gång, jag och Martin hade varit tillsammans i lite mer än ett år. Man hade kanske kommit förbi det här stadiet då man var nykär och umgicks varje dag. Jag var med min vän, vi fikade, samtidigt som jag bara kände att jag längtade till kvällen. Bara få umgås med Martin. Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig och hur han var den som gjort mig det.


Men allt fint kan inte vara föralltid. Vi gjorde slut efter nästan 1,5 år. Vi var i från varandra i två månader. Vi blev tillsammans igen men inget var som förut. Det blev ett jobbigt sommarlov. Det blev en ganska lång jobbig period. Men idag, tre år senare kan jag faktiskt bara vara glad att jag träffade Martin, vi är vänner än idag. Jag har känt karln i fem år  nu. Vi kan prata och skratta åt oss. Och det känns bra. Jag har fina minnen från min första stora kärlek och det är jag tacksam för.


Haha, jag hittade den här på min bilddagbok! Haha, man var snygg då, speciellt M som poserar järnet!